Söndag utan barn?

Söndag utan barn hemma har nog inte hänt mer än någon enstaka gång på sju år. På sju år har jag nog inte, likt nu, suttit vid köksbordet och druckit irish coffee och tänkt att jag väntar med att vika tvätt för ikväll är det så lugnt att jag bara vill njuta av det. På sju år har jag aldrig druckit irish coffee på en söndag heller i och för sig… Det är det nya i vårt pensionärsliv. Vi lagar långkok och dricker irish. Hrmfh, jag lagar långkok, och min man är faktiskt mycket bättre än jag på att dricka irish. Vi är 34 och 37 år, dvs nästan pensionärer. Det var det för den här söndagen. Jag måste njuta lite nu.

Och, ok jag fattar att man måste ha bilder om man ska matblogga. Will do, will do. Snart.

Ett långkok från igår

Under de senaste veckorna har ju maten i mina tankar mer eller mindre bara handlat om långkok. Högrev har varit frekvent på vårt bord under både helger och vardagar (rester) men idag var jag inte sugen på högrev. Jag handlade kött på Ica, vilket ofta är där jag hamnar eftersom all annan mat också inhandlas på Ica. Jag valde mellan lammstek och rimmad oxbringa, och valet blev båda två. En för dagens måltid och en senare i veckan.

Ett gammalt Bufférecept var det som låg på lut hemma hos oss idag. Lammstek med bland annat kanel och mängder av olivolja. Eftersom jag inte hade receptet i huvudet köpte jag inga tillbehör eller kryddor i affären utan tänkte att det nog löser sig.

Här hittar ni originalreceptet

Hur som, givetvis hade jag inte alla ingredienser hemma utan fick hitte-på lite grann. Bara en halv citron, men använde en del av saften istället. Ingen apelsin – den fick vi klara oss utan. Inga färska kryddor men just timjan och rosmarin fungerar ju rätt bra i torkad form också. Och en gammal kanelstång som jag under stora bekymmer hackade sönder. Geggade ihop alla kryddor med lite citronsaft och olivolja och gned in lammsteken. Steken skulle sedan mer eller mindre bada i olivolja. 5 dl skulle hällas runt, men givetvis hade jag inte heller olivolja hemma i rätt kvantitet. Jag tog det som fanns, och blandade med lite buljong.

Och så in med miraklet i ugnen. 125 grader i fem timmar var det tänkt alltså.

Hur blev det då. Jooo då, när jag skar igenom köttet föll det bara i bitar. Precis så som man vill ha kött… Olivoljeblandningen verkade ha fungerat, och smakerna var mycket fina. Milda men ändå distinkta.

Köttet serverades som det var, men jag lade det på couscous som jag stekt ihop med kryddor, hackad röd paprika. I blandningen rörde jag även ned russin och flagad mandel. Eftersom min man är mycket förtjust i fetaost så serverades även det och körsbärstomater till. Vid serveringen hällde jag lite av buljongen/olivoljan över alltihopa.

Det var den lördagen det….

Det börjar här

Det enkla är en blogg om mat. Tror jag. Jag börjar här. 

Den kanske handlar om att det ska vara så svårt att få till bra mat till familjen när vardagen är tråkig. Att det ska vara så svårt att få barn att gilla annorlunda mat. Att det ska vara så svårt att minnas alla de där maträtterna som blev så himla bra. För så länge sedan. Därför finns kanske denna blogg. För då behöver jag ju inte minnas, då kanske det blir enklare.

Kanske kommer det här handla lite om böcker också. Det gillar jag. Jag gillar inte tv eller film så mycket, så förvänta er inte för mycket där. Förvänta er mest mat, så blir ni nog inte besvikna.

Men det kan även handla om barn. Om ljuvliga barn som pysslar fina presenter, och läser böcker som de berättar om på ett finurligt och barn-aktigt sätt. Kanske ganska mycket om inte lika ljuvliga barn som vägrar tömma kattlådan. Eller som skriker osedvanligt högt även om de fyllt sju år, och man trodde att skrik och gråt på det sättet skulle ha gått över vid det här laget.

Ok; vi är en familj. Vi är en familj som äter. Och vi är en familj som skrattar och gråter som alla andra. Ibland kanske jag kommer att berätta om det. Ifall jag behöver. Ifall jag snart spricker och det svämmar över och jag inte vet vem jag ska säga det till. Då kanske jag skriver det här. Till alla som jag inte vet vem det är. Eller kanske till ingen. Vi får se. Jag får se.